Varför känns världen så mörk?

Den frågan ställde jag och Dan oss (min kompanjon i både Contentor och E-commerce Park of Sweden) för drygt ett år sedan. Varför är det mesta vi läser om i våra Facebook-flöden vinklat negativt, när samma saker hade kunnat vinklas om till möjligheter?

Frågan ledde till en diskussion som pågick i flera dagar, tills vi kom fram till att vi borde göra något. Vi kan inte bara titta på! Samtidigt hade vi ingen aning om hur det egentligen fungerade. Hur är det att komma till Sverige som flykting? Vad händer när man kommer hit och hur är det att ha anlänt? Det kändes som en värld vi inte hade insyn i alls.

Så vi började googla, leta upp kontakter och se oss om efter möjligheter. Vi deltog på Integratörerna-middagen i Malmö som anordnades bland annat av Navid Modiri, fick hjälp av Lisa på arbetsförmedlingen, kontakt med migrationsverket, Dan besökte ett asylboende och vi besökte vårt första språkcafé någonsin.

Allt det här gav inspiration och övertygade oss om att arbete är helt nödvändigt för integrationen. Men: att anställa är stora beslut för företag, och att anställa från en annan kultur ännu svårare.

Bild från hur vi kom i kontakt med Migrationsverket inför näringslivsuppropet – vi gick på en nätverksträff där de infomerade, och pratade med dem efteråt.

Så vad borde vi göra?

Vår tanke var enkel: om vi fångar upp de företagare som har kommit hit, och hjälper dem att starta företag även i Sverige, kan de anställa fler med liknande kulturell bakgrund. Så föddes idén om Språkcafé för företagare.

Samtidigt insåg vi också att det säkert finns många fler i näringslivet som var i exakt samma sits som vi – man ville göra något, men visste inte vad och hur. Så vi gjorde något som var enkelt för oss: vi bjöd in till något vi kallade för Näringslivsuppropet, på Mindpark, för att skapa ett forum för att dela idéer och information. Vi ville samla nyckelpersoner från näringslivet och berätta mer om hur det faktiskt fungerar.

Nu är det mer än 6 månader sedan vi gjorde Näringslivsuppropet. Språkcaféet har vi hållit på med nästan lika länge – 15 tillfällen har det blivit med 5-35 deltagare varje gång. Vi har samlat flera eldsjälar som bidrar med tid eller kunskap och skapat en arbetsgrupp (“The Task Force”). Det vi har gjort har varit lyckat – Näringslivsuppropet lockade över 80 pers (du kan se hela här).

För de som kommit längst i sina tankar kring företagande har vi nyligen även startat ett entreprenörskapsmentor-system, där en företagare/blivande företagare med utländsk bakgrund fått en mentor som är svensk eller har varit i Sverige ett tag. Tanken är att hjälpa till med de första praktiska detaljerna, men framför allt att dela med sig av sina nätverk till adepterna.

Vi har även tagit konceptet med Integratörerna-middagar till Helsingborg.

Vad har vi lärt oss?

Att ha gjort dessa saker, och att ha kommit i kontakt med många under dessa 6 månader, har lärt oss mycket. Det är nästan svårt att sammanfatta och svårt att föreställa sig hur lite man visste för bara ett år sedan.

Här är några av de insikter jag har fått under året:

Flyktningar är människor
Detta låter självklart, men innan vi satte igång hade jag en bild av att flyktningar skulle vara lika varandra på något sätt. Att alla skulle vara samma typ av personer. Men det räckte med att vi hade pratat med 10 personer för att inse att alla är helt olika – det är inte bara ett samhällskikt som kommit hit, det är inte bara en typ av personlighet – det är precis så mångfacetterat som ett samhälle kan vara. Det är viktigt att förstå, som jag inte hade riktigt förstått innan (men som känns jättedumt att påpeka så här i efterhand).

Alla har därför olika önskemål och preferenser. Vissa ville flytta ifrån flyktningboendet så snabbt som möjligt, medan andra trivdes helt OK där. Vissa har släkt här medan andra har behövt skaffa helt nya umgängeskretsar. Sådana saker påverkar en individ mycket.

Alla vi har jobbat med har inte varit flyktingar. Vi vill arbeta för integration och bidra till att föra samhället framåt, så vi har inte brytt oss om varifrån man har kommit eller när. Det vanligaste har varit personer från Syrien som kommit hit de senaste 1-5 åren, men vi har arbetat lika mycket med människor från Kanada, Kina, Thailand, Jordanien och Tjeckien. Det viktiga är att göra situationen bättre – inte hänga upp sig på ursprung eller placera personer i fack.

Insikt: Planerar du att göra något för att hjälpa flyktningar? Se till att träffa minst en handfull innan du gör något. Då får du en mer nyanserad bild av vad det finns för behov!

Bild från ett första möte när vi ville lära oss mer – genom Lisa på arbetsförmedlingen träffade vi tre syrier, som alla drivit företag i Syrien tidigare.

Arbetsplats är svårare än man tror
Väldigt få har lyckats få jobb. Nu är vår ambition inte att de ska få ett jobb, utan att de ska starta företag, men många har som första önskan att få ett jobb eller en praktikplats. För nya personer i Sverige är det dock extremt svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, även som praktikanter. Det sägs att nästan 80 % av alla jobb i Sverige blir tillsatta genom nätverk, vilket jag tror helt klart stämmer (det räcker att jag tittar på mina egna bolag).

Så hur löser vi det? I grund och botten måste vi antingen förändra hur svenska bolag rekryterar, vilket jag tror är svårt, eller få fler att öppna upp sina nätverk och lära känna nya personer.

Jag tror att saker som yrkesmentorsprogrammet, där man bygger relationer inom samma yrke 1 och 1, är effektivt. Mer sådant! Jag vill också uppmana alla som kan att ta in en praktikant, även om det är lite byråkratiskt (det är det, lite, men vi hjälper gärna till och tipsar och berättar hur). Det kommer att göra enorm skillnad för individen.

Språket upplevs som en barriär
När vi frågar: “vad hindrar dig från att dra igång ett företag imorgon?” så svarar många: språket. De vill lära sig svenska. Just därför startade vi Språkcaféet – vi vill egentligen “bara” ge kunskap och nätverk, men det som efterfrågades var möjlighet att öva svenskan praktiskt.

Många påpekar också att SFI (Svenska För Invandrare) inte är särskilt bra utformat. Jag har inte varit på något lektion själv, men det verkar behövas mer samtal och praktiska övningar.

Vad hade man kunnat göra, på riktigt? Vad kan offentliga Sverige göra?

Det vi har gjort är bara småsaker. Vi har haft kontakt med kanske 150 personer totalt och vad jag vet har endast ett fåtal startat företag under den här tiden. Det hela bygger i grunden på frivillighetskrafter. Dock har vi fått stöd från Visionsfonden (en fantastisk sak som Helsingborg Stad har infört) och ett projekt med arbetsmarknadsförvaltningen sedan i maj. Detta har gjort att vi har tvingats skaffa struktur, kunnat ha lite kostnader, och gör att vi tänker göra ännu mer under resten av året. Bra!

Vi har märkt att det finns en del stora, strukturella hinder i integrationsarbetet. Såhär inför Almedalen vill jag passa på att komma med några förslag som hade kunnat införas på nationell nivå, som jag tror har en bra verklighetsförankring baserad på det vi har lärt oss och sett. (vill du prata om saker med mig på Almedalen? Jag har bjudit in till denna picknick, häng på!)

Praktikplatser / stöd att anställa

Det finns stöd från Arbetsförmedlingen för att anställa nyanlända – företag kan få upp till 80 % av lönekostnaden betald. Problemet är att reglerna känns anpassade för stora bolag. Det börjar med att man måste veta vem det här är ämnat för. En personen som inte fått asyl än, och inte läser SFI, kan inte få stöd från arbetsförmedlingen. Då är det migrationsverket man måste prata med – och de ger inget stöd. Men när personen fått asyl, så är det arbetsförmedlingen. Men bara så länge personen läser SFI… Hur lång tid tar det att läsa SFI? Det beror helt på, finns ingen tidsgräns….

Så det stora problemet här är att företagare inte har tid, ork eller energi att sätta in sig i detta. Stora företag, som till exempel har en HR-avdelning, kan lite lättare lägga resurser på detta och anställa. Små bolag, där över 4 av 5 jobb skapas, måste lära sig själva och gör man fel kan det bli väldigt dyrt (som med mycket i Sverige som rör anställning).
Utöver det finns det en massa begräsningar – till exempel ska man helst inte ha mer än 1 person per 5 anställda som får stöd. Bolag med 2-5 anställda får därmed svårt att göra detta. Därför gör man inget, även om man skulle vilja.

Lösning: Bort med så många regler och begräsningar som möjligt! Det är ett enormt slöseri att det är det minsta byråkratiskt i just detta led.

Sysslolöshet under asylprocessen

I dag är det svårt att hjälpa någon som befinner sig i asylprocessen. Innan han eller hon fått asyl prövad/godkänd/avslagen finns väldigt lite stöd för att integreras i samhället. Jag förstår varför, för denna process ska inte ta så lång tid, men när den nu tar mer än ett år – är det ett år då personer tappar mycket lust, hopp och energi.

Jag märkte detta när jag själv ville erbjuda praktikplats. Jag tänkte: jag måste ju leva som jag lär, och själv erbjuda praktik. Under asylprocessen går det, men Migrationsverket måste godkänna det. Så vi skickade in pappren. Efter 2 månader(!) fick vi svar: avslag. Anledning: jag hade sökt med mitt moderbolag, det som äger alla mina andra bolag, och det har endast 1 anställd (mig själv). För att praktik ska beviljas ska ett bolag ha minst 5 anställda. Trots att jag i mina intressebolag har tiotals anställda… Varför krångla till det? Varför kan inte enmansbolag ha praktikanter?

Lösning: bort med begränsingarna. Varför måste praktikplats ens godkännas?

SFI i asylprocessen

Att lära sig svenska är bland det absolut viktigaste enligt de nyanlända själva. Ett problem är att det inte finns någon svenskundervisning på flyktingboenden, där många väntar på besked. De har heller inget personnummer än, vilket låser dem ute en från väldigt mycket av samhållets tjänster (bankkonto, internettjänster, you name it). Det är synd att människor, som ibland har väntat i mer än ett år, inte kan använda tiden till att förbereda sig.

Lösning: Komma igång med med SFI redan under asylprocessen (Migrationsverkets tid) snarast! Under alla de 6 månader jag har varit aktiv med integration har man pratat om att det ska komma igång, men vad jag vet har det inte hänt något än.

Bild från Näringslivsuppropet, 1 dec 2015. Första större saken vi gjorde.

Vad kan vi i näringslivet göra?

Även om du inte är på ett stort företag, som har mer HR musklar, så kan även alla små företag göra skillnad. Av de vi träffat, som alla har velat starta företag, har också velat få bättre kunskaper om språket, kulturen och sin bransch. Mindre företag skulle kunna erbjuda praktik, eller informellt (då formell praktik kan vara krångligt), erbjuda en person att gå med en i en vecka. Det skulle inte bli den mest effektiva veckan på jobbet, men det skulle ge en otrolig boost för individen.

Ensamkommande flyktningbarn

Avslutningsvis vill jag säga att vi under vår tid inte har kommit i kontakt med så många ensamkommande flyktningbarn. Men de vi har träffat har alla haft ett enormt driv och en vilja att göra saker. Vi måste fånga upp detta!

Varför inte starta kurser eller utbildningar inom utveckling, programmering eller hårdvara – områden där vi har stort behov av bra kompetens, och som kan läras av alla? Det är också områden som gör att man skapar saker, vilket ger en inre tillfredsställelse. Alla hem för ensamkommande barn borde ha saker som CoderDojo, eller ett makerspace i närheten. Det hade skapat en generation av fantastiska individer, det är jag säker på!

Tack

Allt det här hade inte varit möjligt utan alla som hjälper till med detta. Som aktiva, som mentorer, som deltagare, som egna initaitivtagare. Som hejare och peppare och inspiratörer. Utan er hade vi inte gjort detta! Tack!

Vill du som läser detta veta lite mer om hur vi tänkte i början, kan du läsa våra första tankar här, eller bloggposten om näringslivsuppropet.