Något som tog mig lång tid att inse, var att evolutionen inte har något mål – evolutionen strävar inte efter att en perfekt varelse ska skapas, eller intelligens ens för den delen. Evolutionen är endast att den som är bäst lämpad för att överleva överlever längst. Evolutionen är ett slags miniminivå, vad krävs som minst för att överleva.
Detta kan verka lite udda, men en av effekterna är att vi människor inte är skapade för att vara lyckliga. Lycka är inget som evolutionen arbetar för. Det är inte så att den som är lyckligast har högst överlevnadschans. Det betyder att det som vi som individer eftersträvar, att leva ett lyckligt liv, är inget som kommer av sig själv. Våra hjärnor har inte utvecklas för att vi ska vara lyckliga, de har utvecklats för att leta mat, fortplanta sig, kunna samarbeta med andra och lösa problem. Allt saker som är kritiska för individens fortlevnad. Men att vara lycklig är inte kritisk, och därför inget som evolutionen eftersträvar direkt. Det är en bieffekt.
Problemet är att ‘leva lycklig’ är något vi i vår kultur föreställer oss att det finns, men egentligen är det en utopi. Det är därför vi som individer inte alltid är lyckliga, utan vi går igenom toppar och dalar. Vill man vara mer lycklig behöver behöver arbeta sig till det – förstå vad som gör en lycklig, och optimera (“hacka”) sitt liv. Ett lyckligt (någorlunda i varje fall) liv går helt klart att uppnå, men det kommer inte av sig själv.
Det finns många knep och sätt att göra här, och en enkel blogpost räcker inte för att täcka detta ämne – som till stor del är att utforska sina egna känslor är min erfarenhet. Jag kan dock varmt rekommendera boken ‘Don’t Sweat the Small Stuff’, en kort och lättläst bok, men som för mig betydde mycket hur jag tänker på saker även idag.